Solen gassade och det var nog 30 i skuggan. Men jag hade tur, ett av borden under ett skugg-givande träd var ledigt. Utsikten över Atlanten var bedårande. Jag mådde bra!
Det immiga ölglaset hade just ställts framför mig när en röst på knagglig engelska undrade om han fick dela bord med mig. Den enda kvarvarande platsen i skugga var här, sa han. ”It’s okey” fick jag fram och han slog sig ned med en grogg i handen.
Han inledd genast ett samtal på engelska och avslöja därmed:
att det var typisk ”svengelska” han talade
att det inte var första groggen han tömde idag.
När jag upplyste honom om att jag var svensk spred sig ett lättnadens le’ende över hans ansikte.
Efter några minuters ditt och datt insåg han plötsligt att han inte var helt nykter, bad om ursäkt och undrade om han skulle gå.
Men så illa var det inte tyckte jag och sa det också. Så berättade han att han var på tillfällig flykt – från sin fru. Jo, dom hade haft ”oturen” att träffa några gamla vänner till henne och blivit bjudna till deras hotellrum. Och det var inga dåliga grejer, berättade han. Stort, flott och med havsutsikt.
Väl hemkommen bröt helvetet ut, berättade han. Han var en ynkrygg som tvingade sin familj att bo på i denna ynkliga lilla två-rummare under semestern. Därför att han tjänade så dåligt – därför att han aldrig avancerade vidare på jobbet. Vid din ålder borde man åtminstone finnas i ledningsgruppen, hade hon upplyst honom om! Han var 42 år akademiskt utbildad och satt som avdelningschef men inte i ledningsgruppen. Hennes utbrott varade till kl 3 på natten. Vid 11-tiden i morse startade det igen – så jag flydde, berättade han.
Han beställde in en ny grogg, trots att han nu började bli riktigt berusad.
Så började han berätta om sin son. Berättelsen var inte helt sammanhängande men en del uppsnappade jag. Som följande t.ex.
För några månader sedan hade han haft ett kundbesök som låg bara några hundra meter ifrån sin sons skola. Han kom då på den ljusa iden att besöka sin son i skolan. Han hade varit på ett antal kvartssamtal men faktiskt aldrig besökt skolan på riktigt och under dagtid. Jag fick en chock som jag nog inte har hämtat mig från ännu. Det var rent ut sagt vidrigt. För det första var väggar och dörrar helt nedklottrade, miljön helt undermålig, men det värsta var elevernas uppträdande, berättade han. Ganska snart hamnade jag bakom tre stycken killar som gick på rad och på så sätt spärrade hela korridoren. Varje blond flicka som kom i vägen fångade dom in och tog ett rejält tag i skrevet på dom och skrek ”Nu är du väl lycklig horsvenne”! Flickorna sa oftast ingenting och dom släpptes efter några sekunder. Min vän letade nu efter någon som kunde hjälpa honom att hitta sin son och hittade till slut en lärarinna som han lyckades få stopp på. Flickan som kom bakom henne han inte stanna i tid och krockade lätt med lärarinnan. ”Va fan gör du kärring-jävel” skall hon ha skrikigt och gått vidare. Så här långt i berättelsen var min berusade vän lätt uppjagad (minst sagt) och jag fick anstränga mig för att följa hans berättelse vidare.
Han hade nu fråga lärarinnan om hur i all sin dar hon stod ut i denna miljö. Svaret blev: ”Jag har jobbat som lärare i sju år och detta är den bästa skola jag varit på”.
Förstörelse, glåpord, trakasserier, mobbing av både lärare och elever tillhör vardagen för en lärare idag sa hon. Men hur blev det såhär undrade han. Vi har inga medel att upprätthålla disciplinen med svarade hon. Det finns fungerande medel men dom är alla förbjudna. Våra politiker utgår ifrån akademiska flummiga ideer om hur det borde vara och inte från beprövad verklighet. Detta är det givna resultatet.
Detta var det uppskakande svaret han fick.
Därefter ville min vän tala med rektorn men han tog inte emot.
Berättelsen blev lång och efter hand lite väl sluddrig men slutet var att han fann sin son skolkandes i centrum en liten bit från skolan.
Han beställde in ett glas till jag jag ursäktade mig och gick därifrån efter att ha betalat min öl.
Men kära nån – är det såhär det är??
Inte konstigt i så fall att förstörelsen är så omfattande i våra kommuner.
Kanske hade min morfar rätt ändå. Han sa:
”Felet förr var inte att man fick en dask i baken någon gång per termin, nä felet var alla dessa meningslösa utantill-läxor och att många hade alldeles för långt till skolan”!
